sandravl

"När klockan slog 16.00 tittade jag och Tobbe på varandra mellan värkarna och konstaterade att familjen satt och mumsade julbord, hade garanterat bytt, även om de vi gjorde, såhär nu i efterhand var 1000 gånger med häftigt än ett julbord.

Tobbe gjorde några tappra försök att lägga sig på sackosäcken och vila lite.

Lite senare så fick jag ett förslag på att sitta på en pilatesboll, och guuud va skönt de var, dels att få komma upp från sängen, och dels att ha någonting att fokusera på, rulla, rulla, rulla...

Men.. vad hände??? nu kändes de på ett helt annat sätt...

Precis lagom tills en sköterska kom in och konstaterade att de var ju krystvärkarna som satt igång, Åhhåå, äntligen...

Jag kommer ihåg att jag frågade barnmorskan om hon kunde tala om hur lång tid de skulle ta nu då..=P Hehe, de kunde hon inte.

Och mellan krystvärkarna fick jag fram... "-Du går inte nu va???" Till sjuksköterskan..

Hon lovade att stanna hos oss.

En timma krystade jag, och uppenbarligen var jag proffs på de, för så mycket beröm har jag aldrig fått med någe jag gjort.. BM jublade varje gång..=P

Tobbe var helt underbar, och jag skulle inte kunna tänka mig att ha någon bättre, tryggare o mer peppande vid min sida

20.31 kom det ut en liiiten, blå och medtagen bebis, Tobbe blev manad att klippa navelsträngen, sen plockade dom bara med sig de lilla livet, som inte lät överhuvudtaget..

Tobbes hjärta hade stannat någonstans påväg in i de andra rummet,medan jag låg kvar med en sköterska och hörde hur folk sprang utanför rummet och de tjöt o hade sig.

Jag var så jävla lost, så att jag inte hade fått upp någon bebis på magen, eller att dom bara hade sprungit iväg med honom brydde jag mig inte speciellt mycket om...

Kan inte säga hur länge dom var borta, men efter ett tag så kom Tobbe tillbaka med de lilla livet insvept i en filt, fick ta av sig tröjan och ha honom hud mot hud.. Då började de nog klarna.. Vi hade blivit föräldrar till världens underbaraste lilla Arvid.

Detta år har vart den mest underbaraste år i vårt liv, även om tålamod, sömn och samspel har prövats, så kan jag inte klaga på någe.. Visst klart de inte alltid har vart guld och gröna skogar.. klart man har setat med den lilla lilla bebisen i famnen,,, gråtit för att han är helt otröstlig, och undrat "Vaaafaaaan satte vi oss i den här situationen.."

Och sen på morgonen när allt är bra igen kan man inte göra annat än älska sitt liv..